tisdag, september 02, 2014

En Enda Natt av Simona AHRNSTEDT

Jag har haft en lång paus från bokbloggen, dels för att jag knappt har läst (mest skrivit) och dels för att jag inte har orkat.

Men nu har det varit lång semester i Sverige (och inget skrivande, det gör jag aldrig på semestern) och jag har läst en hel del.

Höjdpunkten är självklar: Simonas nya.

Vad ska jag säga? Hon har gjort det igen. Eller: Bladvändare. Eller Släng 50 nyans av whatever i soporna, vill du läsa bra erotik, läs den här...
Men det låter lite kliché-igt.

Faktum är att jag den gången lyckades läsa LUGNT. Alltså inte stressa igenom för att jag ville veta hur det skulle gå. Och jag blir så imponerad av att Simona lägger ned så väldigt mycket energi på research. Tror att jag läste någonstans att hon researchat massor för den här boken, trots att den utspelar sig i nutid. Men den utspelar sig i en speciell värld (överklass, finansvärld) och den vet man nog inte så mycket om om man inte lever i den.
Först fick jag lite Denise Rudberg-känsla, men bara genom miljön. Jag gillar Rudberg, men hennes böcker är väldigt ojämna och stundtals rätt så tunna intrigmässigt. Det räcker inte att bara vilja läsa om den där vackra världen, man vill ha en bra story också.
Och det har En Enda Natt. Kärlekshistorien som driver är SNYGG. Och HET.
Personerna har rätt så många bottnar, som man vill lära sig mer om. En del ingredienser liknar första boken Överenskommelser, rätt så ordentligt (mannen uppkomling, kvinnan tillhör överklass men är oerfaren jämfört med honom, relationsmässigt), men jag tycker att det fungerar.

För att skriva romance, som trots allt följer vissa regler, gäller det att variera sig. Många engelskspråkiga romanceförfattare fastnar i vissa tidsepoker, tex viktorianska England, och skriver långa serier om samma sak, nästan. Därför tycker jag det är beundransvärt att Simona har lyckats att inte bara skriva fyra läsvärda och spännande romance, utan alla fyra i olika tidsepoker. Hon har därmed breddat sin bas och det lovar gott. Det kan bli många fler bra romance från henne, utan att hon fastnar någonstans. (Fast det är kul när romanerna hänger ihop lite, som de tre första gör). Och det bästa med En Enda Natt är det den är den första i en serie.

Det sägs att det finns ett sug efter romance i förlagsvärlden och att läsarna vill ha mer. Men hittills är Simona Ahnstedt romancedrottning och obestridd sådan. Jag tycker det är lite märkligt att förlagen inte hittat fler bra romanceförfattare.
-------------------------------------------

Adlibris
Bokus

onsdag, april 09, 2014

Tar en paus

Det blir inget skrivet på den här bloggen. Jag läser fortfarande en del, men orkar inte få till blogginlägg om böckerna jag läser.
Så jag tar en officiell bloggpaus. Men det kanske slinker in en bokrecension ibland.

måndag, mars 10, 2014

438 dagar av Johan PERSSON Martin SCHIBBYE

Hjälp, jag har inte bokbloggat på ett halvår!
Det betyder inte att jag inte har läst, jag har bara inte orkat blogga om det. 
Dags nu.

Vad är det som gör 438 dagar så bra? Man läser den som en spänningsroman, trots att man "vet hur det går".
Förutom att den är välskriven och personlig, så tror jag att den vinner på bladvändarstilen; växlingen mellan Martin och Johan som berättare.
Dessutom är Martin och Johan helt olika personer, vilket tydligt märks i stilen att skriva.

En andra sak som fascinerar är skildringen av livet i fängelset. Fångar av alla sorter och nationaliteter, spelet mellan dem, konkurrensen, samarbetet, de svåra förhållandena, stunderna av hopp och förtvivlan.

När jag väl kom igång sträckläste jag.

fredag, september 27, 2013

Bokmässan 2013 dag 2 del 2

Lite kort kommentar om dag två.

Det var lite upp och ned i dag. Jag var trött, mest i hjärnan, så mycket intryck...

Efter mötet med syriska journalisten, och ett seminarium med Martin och Johan (journalisterna som satt fast i fängelse i Etiopien) var  jag ganska low. Allt elände i världen... Men också hopp, förstås.
Jag satte mig i en fåtölj på ett lugnt ställe (existerar faktiskt på mässan i alla fall på fredag) och läste och drack kaffe.
Sedan gick jag på seminariet Arvet efter Maria Lang och det var faktiskt en upplyftande. Carina Burman, Denise Rudberg, Ann-Marie Skarp och samtalsledaren Maria Neij berättade om deras respektive Maria Lang-läsupplevelser.
För mig har Maria Lang länge varit ett oskrivet kapitel. Aldrig läst något, kanske mest för att hennes böcker inte varit tillgängliga. Men hon har fått en renässans på grund av de nya filmerna med Tuva Novotny och Linus Wahlgren. Jag som inte har läst böckerna har faktiskt tyckt riktigt bra om filmerna. Mysdeckare och nostalgi! En Maria Lang-finsmakare har antagligen annan uppfattning.
Extra kul var att förläggaren Ann-Marie Skarp hade lite gammal skvaller från Norstedtstiden att berätta. Maria Lang eller Dagmar Lange, som hon hette, var en ganska "krävande" person. Och lite tragisk. Väldigt ensam.


Sedan gick jag till Damm förlags monter och Simona Ahrnstedts och Susanne Bolls Bok och Bubbel. Damms mest glamorösa författare pratade om sina böcker och förlaget bjöd på bubbel! Uppskattat!


Simona tog ett kort av mig drickandes bubbel (!) som jag tänker stjäla och publicera här om hon bloggar om det...


Babel spelade in på bokmässan, som vanligt. Det var kul att se hur en TV-inspelning går till. Och Jessica Gedin såg ut som vanligt; väldigt smal och väldigt mycket hår. Camilla Läckberg såg också ut som vanligt; väldigt smal och tjusig...

Se Människan Bokmässan dag 2

Svenska kyrkans samtalsforum Se Människan är en av bokmässans bästa inslag och har varit i flera år. I princip kan man sitta hela dagarna i ända där och lyssna på intressanta samtal.

Idag var det ärkebiskopens samtal med den syriska journalisten Samar Yazbek som berörde mig mest. Av förklarliga skäl. Jag bodde mellan 2003-2006 i Damaskus och har sett nästan varenda hörn av landet. Något går sönder i mig varje gång Syrien är på nyheterna. Detta fantastiska land och dess underbara människor som slits sönder och dödas. 
När jag bad Samar signera sin bok för mig efteråt började jag nästan gråta. Det blev hon som tröstade mig. "Don't cry!"

torsdag, september 26, 2013

Bokmässan dag 1


Lite var det dagens höjdpunkt; direktsändning av Nordegren och Epstein i P1. Mitt favoritprogram på radio. Och de var bra även inför publik, lika vassa och snabba i repliken som vanligt. Plus intressanta gäster, som här; Lena Einhorn och Yukiko Duke.



Seminarium med Christin Ljungqvist











Och med Caroline Engvall



Första bokmässedagens skörd!


Rätt så mycket, men jag ska inte köpa så mycket mer de andra dagarna. 
Nu är jag hemma i stugan efter att ha minglat lite (hela mässan verkade mingla i år!)
Har duschat, tänt i spisen. Nu blir det te och smörgås och fötterna högt. Helt slut. Hur ska jag orka tre dagar till?

tisdag, september 24, 2013

Bokmässa!!

Och jag är på väg! Nästan i alla fall. Har i alla fall checkat in online. I morgon bitti går tåget till flygplatsen.
Hemmet är full av förkylningsbaciller, men jag VILL INTE BLI SJUK!! Jag SKA på bokmässa!

Ses vi?

fredag, augusti 23, 2013

Snögloben av Amanda HELLBERG

Jag måste börja med att säga; de som gillar Amanda Hellbergs böcker på grund deras övernaturliga inslag kommer kanske att bli besvikna. I alla fall en aning. Det är mer deckare över Snögloben. Inte helt utan Maja Grås övernaturliga förmågor, men det är inte så mycket spöken med i berättelsen, om man säger så.
Men eftersom det där övernaturliga inte alltid är my cup of tea, så gör det inte så mycket. Jag dras ganska snart med i Snöglobens intrig, där ett mord på en Earl utreds av den grupp inom polisen som Maja Grå jobbar med. Det visar sig att Majas sambo Jack och hans familj har kopplingar till fallet.
Det blir spännande och jag sträckläste boken på en eftermiddag. Alltid lika härligt när det händer.
Amandas miljöbeskrivningar är i denna bok också riktigt bra, och för alla englandsälskare är det mycket som känns igen.

Men... jag känner mig tveksam inför några saker, nämligen hur polisen arbetar. Jag har läst många deckare, även engelska, så jag tror mig veta hur det går till. Tror mig veta, betonar jag. Jag vet ju egentligen inte hur stora friheter engelska deckarförfattare tar sig.
Copyright/fotograf: Kristin Lidell
Jag tycker somliga saker är ganska osannolika, som att Maja Grå överhuvudtaget får vara med i gruppen, enbart på grund av sina övernaturliga förmågor. Trovärdigt? Mja... Men det är en fiktiv berättelse och författare får ta sig friheter. Accepterar man det går det att läsa boken utan att haka upp sig på detaljer. Är detaljerna viktiga så är det nog ganska svårt att läsa Snögloben med behålling. Läsarens val. Jag tycker att Snögloben är läsvärd och kan rekommendera den.

Adlibris
Bokus

fredag, augusti 09, 2013

The Cuckoo´s Calling av Robert GALBRAITH

Jag ska inte fördjupa mig så mycket i JK Rowlings uppmärksammade stunt att ge ut en klassisk deckare under pseudonymen Robert Galbraith, annat än att konstatera att hon inte är den första kända författaren som ger ut under annat namn, för att få händerna fria.

För händerna fria, det har hon nog haft. Och haft kul under skrivarprocessen också, vad jag förstår.

The Cuckoo´s Calling, om en ung modells mystiska död, är en ganska "stillsam" deckare. Medan dagens deckarförfattare försöker överträffa varandra i blod och våld så väljs här en annan väg. Tyngdpunkten ligger på att lösa mordet, och det hettar inte till (rent actionmässigt) förrän alldeles på slutet. Och det är en klassiskt kompakt berättelse; läs ordentligt, skumma inte igenom! Då har man tappat bort något viktigt. Känns som om varenda mening är viktig för slutuppgörelsen.

Ändå kan jag inte lägga den ifrån mig, den är minst av allt tråkig. Som läsare sögs jag in och ville veta allt om alla i den här berättelsen. Och berättartekniken är gammal, men den funkar; genom att låta privatdeckaren Cormoran Strike ta sig an ett nytt fall; en berömd ung modell, som antas ha tagit livet av sig, presenteras man för en invecklad historia. Alla ger sin synpunkt när de intervjuas av Strike, och som läsare sätter man febrilt igång att själv lyckas komma på whodunnit. Jag lyckades inte, måste jag erkänna.
Det är mycket prat i den här historien, men jag gillar hur Galbraith/Rowlings skildrar alla olika personer Strike möter. Och det är en intressant värld; modevärlden, som man tas in i.
Cormoran Strike är en fd. militärpolis, ärrad krigsveteran från Afghanistan, men där slutar också liknelserna med Lee Child´s Jack Reacher (jag blev orolig ett tag, men det gick snabbt över). Tills sin hjälp har han den unga Robin, som han hyrt in från ett bemanningsföretag som sekreterare. Han har egentligen inte råd att anställa henne, men hon visar sig vara så duktig att han lyckas få henne att stanna (genom att betala henne utan att gå via bemanningsföretaget, inte helt legalt, men...)
Hela berättelsen ses ur Strike och Robins perspektiv, vilket gör det extra givande. Den råbarkade ex-militären, som just gjort slut med strulande flickvännen och bor på kontoret, jämfört med den unga sekreteraren, nyförlovad och med ett bättre jobberbjudande "hängande" över sig.

Det myllrar av fascinerande personligheter i den här berättelsen. Utan att det blir skruvat eller överdrivet.

Jag hoppas det kommer fler böcker med Cormoran Strike och Robin Ellacott.

------

Adlibris
Bokus I och II (häftad)
Bokia

Sommarläsning - Rudberg och Strandberg/Bergmark-Elfgren

Jo, jag pressar ner en del böcker den här semestern också. Inte pressar, låter så negativt, det har varit positiva läsupplevelser hittills.

De två första böckerna var båda uppföljare och båda var en bättre läsupplevelse än nummer ett i serien.

Denise Rudbergs Två gånger är en vana kändes mycket mer "mogen" än dess föregångare. Kanske speciellt eftersom huvudtemat; hustrumisshandel, alltid känns aktuellt. Och eftersom vi vanliga dödliga gillar att läsa om när det ljuva livet i de rikare kretsarna inte är så ljuvt så är det här en perfekt berättelse. För det som Rudberg är så bra på; skildra överklassen, och som hon gjorde så bra i tex Väninnan, kommer till sin rätt i Två gånger är en vana. Men det är mer ett relationsdrama än en deckare. Inte mycket action eller våld, om man säger så (förutom kvinnomisshandeln förstås). Jag antar att elegant crime är ett väl valt namn, även om jag känner mig tveksam till alla dessa nya subgenrebeteckningar inom kriminallitteraturen.

Läsvärt i hängmattan!

Något annat som är synnerligen läsvärt i hängmattan (även om jag inte får tillträde till den, mina söner slåss om den) är Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Eld känns som ett stort lyft jämfört med Cirkeln. Men jag gjorde misstaget att läsa Cirkeln alldeles efter The Hunger Games, vilket är orättvist (det är svårt att tävla med Susan Collins).

Jag gillar Eld (kunde inte lägga ifrån mig) på grund av spänningen och skildrandet av de unga tonårshäxorna i Engelsfors. De är verkligen vilsna tonåringar, allihop, och alla har sina egna speciella problem. De kommer från olika samhällsklasser och olika sorters familjer.
Dessutom tycker jag att författarna lyckats lägga in en del "egna" komponenter i denna ungdomsfantasy. Det känns alltid fräscht med fantasyförfattare som hittar en egen stil och en "egen värld".

Ser fram emot Nyckeln, tredje delen i denna serie. Kommer till hösten om jag fattat det rätt.


tisdag, juli 16, 2013

Tillbaka till henne av Sara LÖVESTAM

Jag har dragit mig för att recensera Tillbaka till henne för jag har inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag hyser en stor beundran för Sara Lövestams förmåga att hantera språket så att det blir vackert och flyter på lätt samtidigt. Och att hon lyckas få till en stilskillnad när hon skildrar tidigt nittonhundratal och nutid.
Då känns som att jag också måste formulera mig väl för att göra boken rättvisa.

Dessutom är det också svårt att sammanfatta romanen. Det är så många trådar som knyts samman, men centralt står Signe, småskolelärarinna runt 1910, och Hanna, en något desillusionerad ung kvinna som jobbar på arbetsförmedlingen.
Centralt står också ett par föremål, bland annat ett par skor, en brosch och en linjal, som Hanna får i sin ägo, och som till slut leder henne tillbaka till Signe, lärarinnan, som dras med i rösträttskampen för kvinnor.

Signe blir förälskad i en kvinna, som sviker henne och gifter sig med Signes vän Anders. Läsaren får följa Signes kamp för kärleken och för rätten att få rösta. Berättelsen spänner sig över  flera år och det enda man kan räkna ut på förhand, man vet det ju, är att kvinnor till slut för rösträtt 1921. Ett tag är jag rädd för att Signes kärlekssorg är så djup att hon inte ska orka. Men hon kämpar vidare och det är den förbjudna kärleken för Anna, och senare för ytterligare en kvinna, som driver hela berättelsen. Som läsare får man följa både Signe och hur Hanna, i nutid, med hjälp av en antikhandlare och några andra udda men intressanta typer, luskar vidare i Signes öden och äventyr.
Hanna växer också genom berättelsens gång.

Copyright Piratförlaget
foto: Peter Knutson
Det är svårt att sammanfatta, som sagt, men Sara Lövestam är skicklig på att väva samman en berättelse, och jag njuter varje gång jag läser hennes romaner. Dessutom är de flesta av hennes karaktärer udda, för att anspela till Lövestams debutroman. (Snart kommer en ny roman, Hjärta av Jazz!).
Signes förhållanden till de kvinnor hon förälskar sig i är ömsint och vackert skildrat. Och gripande!
Man blir också upprörd över motståndet som fanns mot kvinnlig rösträtt, och man ställer sig helt oförstående till hur folk tänkte då. Många tycktes tro att om kvinnor skulle rösta fanns risken att de skulle vara mindre kvinnliga, eller något sådant. Det är intressant att Sara Lövestam skildrar den här kampen med lesbiska kärleksförhållanden som tema. De måste ha varit enormt svårt att vid den här tiden kämpa för kvinnlig rösträtt, och höra dessa knasiga argument, och samtidigt leva i ett (hemligt) lesbiskt förhållande. Lövestam skildrar alltihop med skicklig författarhand.

Det här är verkligen en läsvärd roman, spännande, gripande och viktig!

-------------------------------------

Adlibris (Pocket)
Bokus   (Pocket)

söndag, juli 14, 2013

JK Rowling har publicerat en deckare under pseudonym!

Litteraturvärldens häftigaste nyhet på länge; JK Rowling har publicerat en deckare under pseudonymen Robert Galbraith!

The Cuckoo´s calling publicerades i april och hann sälja ungefär 1500 ex innan det avslöjades att det inte var en debutant, inte heller en man, utan en superkändis till författare som hade skrivit den. Den fick rätt så bra recensioner dessutom.
Och lär sälja bra när bara bokhandlarna lyckas få in den. Går inte ens att hitta ännu på Amazon.de som jag alltid handlar från.


Adlibris
Bokus

lördag, juli 13, 2013

Solviken av Annika ESTASSY

Jag fick lite småångest inför att skriva den här recensionen, eftersom jag har enorm sympati med debuterande författare och deras stora behov  att få positiva recensioner. Om man dessutom "känner" författaren lite via skrivarbloggen (läser bloggen alltså), så känns det extra svårt. Och jag vill inte att det ska verka som att jag helt sågar Solviken för det gör jag absolut inte. Jag sträckläste mer eller mindre, jag ville så gärna veta hur det skulle gå för Marie och Niklas.

Kortfattat: Boken rör sig runt navet som är ett litet sommarställe i Roslagen, Solviken, som huvudpersonen Marie ärver. Hon är älskarinna till en gift man, som hon hoppas ska lämna sin fru för henne.
Niklas, är separerad från sin dotters mor, Ylva, som fortfarande maniskt försöker styra hans liv (och se till att ingen ny kärlek kommer in i hans liv). Niklas längtar efter en ny kärlek, men Ylva vill ha tillbaka honom, trots att hon satsar på en ny relation med Rolf, änkling med två tonårsbarn som inte riktigt kan acceptera henne.
Marie säger upp sig för att bo på Solviken och snart korsas hennes väg med Niklas. Upplagt för problem, förvecklingar och heta känslor.

Jag har svårt för språket till och börja med och vet inte riktigt varför. Det är lättläst men känns också stelt, och försök till att föra in humor fungerar inte riktigt. Lite halvhjärtade försök att hitta nya metaforer och bilder faller ganska platt. "Tankarna på att förlora Niklas var lika skrämmande som den största av muränorna på Aquaria" (jag vet inte vad Aquaria är, men kan gissa, och muränan kommer tillbaka igen så den metaforen funkar rätt så okej...), "halvnaken Adonis som fick pulsen och rusa och äggstockarna att dra ihop sig" (att saker händer därnere när man stöter på en Adonis vet vi alla, men att äggstockarna drar ihop sig... hm), "ögonbryn lika höga som Annapurna" (mja... främst för att jag inte vet om genomsnittsläsaren vet vad Annapurna är, ett högt berg i Himalaya, tror jag).

Jag har svårt att känna något för en av huvudpersonerna, Marie. Inte så att man alltid måste gilla huvudpersonen (man kan tycka illa om också), men det klickar inte riktigt mellan Marie och mig. Främst på grund av hennes naivitet. Boken börjar med att hon är älskarinna till en gift man, och vägrar att se att han inte alls har planer att lämna sin fru för henne. Jag har svårt för den där naiviteten "en dag... då ska han bli min på riktigt" när det är uppenbart för alla utom henne att han aldrig haft sådana planer.
Att hon dessutom ärver ett hus av en släktingar och inte bemödar sig läsa igenom papperen ordentligt, det går inte heller hem hos mig. Men det är kanske en personlig grej. Visst kan boken hjälte missa saker ibland, men Marie gör det lite för mycket. Känns inte trovärdigt för mig.

Den andra huvudpersonen, Niklas, är det lättare att ta till sitt hjärta. Han sitter i kläm mellan sin ex (som också är en av huvudpersonerna, en riktig ragata, men förmodligen är hon inte riktigt mentalt frisk, så hon är lite ursäktad) och sin lilla dotter. I rädsla att strula till det i umgänget med dottern går han med på allt hans ex kräver. Att hon dessutom maniskt vill styra hans liv och är svartsjuk, trots nytt förhållande, är det som ger hela Solviken nerv och spänning. Niklas vill verkligen något; nämligen att relationen med dottern ska fungera (och han vill gärna hitta kärleken igen)
Men personporträtten är aningen ytliga och bifigurerna ganska endimensionella (förutom nyfikna granntanten Rut, henne gillar jag), problemen detsamma som i liknande romaner (kärleksförvecklingar, arga ex, mamma som inte tycker att barnbarnet ska "flytta fram och tillbaka", väninnan som stöttar i alla väder, bäste vännen som roar sig med tillfälliga förbindelser trots att han egentligen inte kan glömma sin fru som lämnat honom etc, etc).
Det känns också som om Annika Estassy har försökt pressa in lite för mycket i en och samma roman, (debutantfel, kanske, jag, i mina romanskrivarförsök, gör det jämt...)

Det är ett tag sedan jag läste chicklit (räknar Solviken dit, andra kallar det feel good-roman eller relationsroman) så jag är kanske lite ovan. Och jag har just läst Sara Lövestams tredje roman Tillbaka till henne (suveränt flödande språk och en vacker kärlekshistoria, recension kommer) och då är det lite svårt att ställa om (och orättvist att jämföra Solviken med Tillbaka till henne).
Dessutom hade jag läst rätt så många positiva recensioner på flera bokbloggar, så jag hade kanske för höga förväntningar.

Men i alla fall, bortsett från att jag hängde upp mig på en par saker, så lyckades jag koppla bort det här med språket (det måste man göra med bästsäljande författare som Dan Brown och Jens Lapidus också!) och dras med av berättelsen i sig. Den växte efter ett tag och språket tycktes även flyta på lite bättre. Som läsare dras med med mot dess klimax med spänning.
Ytterligare en sak som jag gillade (som sommarstugeägare) var att man fick följa Solviken (huset alltså) under nästan hela året och de olika årstidsskiftningarna.
Annika Estassy
foto Magnus Fond,
Frank Förlag

Med andra ord; ros och ris alltså. Annika Estassy har skrivit en lättläst roman perfekt för hängmattan/stranden, och det är inte alls fel. Underhållningslitteratur i sin rätta bemärkelse. Men jag tror att om hon skriver mer komprimerat (alltså inte "korvstoppa") och skildrar varje huvudperson lite mer ingående, så skulle hennes berättelser lyfta.

Adlibris
Bokus

torsdag, juni 20, 2013

Polis av Jo Nesbø

Det är svårt att skriva recensioner om böcker av författare som är ens favoriter, det är något jag skrivit om förut. Jo Nesbø är inget undantag och faktum är att jag har gillat så gott som alla hans böcker, förutom möjligen de två första. Han är förmodligen med rätta Nordens deckarkung. Ändå har jag tyckt ett tag att just Harry Hole kanske är lite utsliten (jag älskar Harry Hole, missförstå mig inte).

Men det får jag nog äta upp. Förra Harry Hole slutade ju med en hemsk cliffhanger, och det känns lite förment att dela ut en spoiler för Polis redan här. Men eftersom Polis annonseras bland nätbokhandlarna som Harry Hole 10, så kan ju var och en räkna ut vad som hände med Harry efter förra boken tog slut. Inte dog han inte... (fast det hade jag aldrig trott heller!)

Det hindrar inte Nesbø att hålla läsaren på halstret ett bra tag innan man får klarhet...

Kort om handlingen.
Oslo skakas av ett antal brutala polismord. Polisen står nästan utan några som helst spår och frågan är; vågar de också söka inom egna led?

Polis är en halsbrytande kriminalroman. (Och nej, jag listade inte ut vem the bad guy var...)
Många väldigt snäva vändningar. Som så ofta med Nesbø kan man  inte snabbläsa (för att få veta hur det går) eftersom man då med stor sannolikhet missar små detaljer som inte visar sig vara små, utan viktiga för fortsättningen. Jag läste ett avsnitt på slutet åtskilliga gånger (vis av tidigare misstag) innan jag vågade läsa vidare. För att ta ett exempel.
Att han dessutom tar till George RR Martin-"knep" (dödar älsklingar, rent bokstavligt) kan jag förlåta honom, även om det sitter långt inne.

Jo Nesbö foto Peter Knutson
Nesbø är också en mästare på att använda olika perspektiv och snabbt byta mellan dem, likaså använder han cliffhangers skickligt. Det blir varken klichéartat eller fånigt i en mästares hand.
Och personskildringarna? Starka, men det är klart  att det hjälper om man läst de flesta Harry Hole-böcker. Jag skulle inte börja med Polis, även om den i princip skulle kunna läsas fristående. För att få grepp om alla inom Harry Holes värld behöver man nog börja lite längre tillbaka i tiden.
Om du som läsare inte känner till hela serien skulle jag råda att börja med Rödhake (en av ytterst få deckare jag faktiskt lipade till när jag läste).

Jag måste sammanfatta på något vis.
Jag tycker Polis är en av Jo Nesbøs allra bästa.
Punkt. Slut på sammanfattningen.



Adlibris
Bokus

onsdag, juni 19, 2013

De Skandalösa av Simona AHRNSTEDT

Den här recensionen skulle kunna bli ganska kort:

Simona Ahrnstedt har gjort det igen.

Men jag tror att nyfikna läsare, och nya läsare, vill ha lite mer.

Kort sammanfattning:
  • År 1685, barockens och stormaktens tid
  • En styck greve som har haft många kvinnor och är rik som ett troll.
  • En styck ungmö (med modifikation, men ändå...) som är fattig.


Det är klart att läsaren fattar hur det ska gå. Men det är att förenkla historien väldigt mycket och det är orättvist.

 Greve Gabriel kommer tillbaka till sitt slott efter lång tid till sjöss, han är numera greve eftersom både far och äldre bröder dött. Och han har förpliktelser; han måste gifta sig och skaffa ätten en arvinge.

Fröken Magdalena har inget blått blod alls, och är dessutom fattig som en kyrkråtta. Hon anländer som sällskapsdam till en ung friherrinna (tänkt som lämplig blivande hustru till Gabriel).

Men det är mellan dessa två det slår gnistor och det står klart från början att deras förhållande inte är lämpligt; Magdalena kan aldrig bli mer än älskarinna, och det är något hon inte acceptera.

Så långt handlingen, jag berättar inte mer, det vore att avslöja för mycket.

Som en god representant för genren romance är De Skandalösa en mustig berättelse (heta sexscener),
Simona Ahrnstedt
© Elisabeth Ohlson Wallin
med en hel del förvecklingar och därtill några missförstånd.
Men dess styrka ligger inte där utan i det faktum att Simona Ahrnstedt har skapat två av sina intressantaste huvudpersoner hittills. Speciellt Gabriel är mycket mer än bara en rik greve som gillar kvinnor. Han är egentligen lika skör som Magdalena är stark och viljestark.
Magdalena liknar Simonas tidigare hjältinnor ganska mycket, förutom att hon är äldre och inte alls tillhör adliga eller rika familjer.

De Skandalösa är inte lika gripande och dramatisk som Överenskommelser (inte så att man sträckläser hela natten, även om jag faktiskt sträckläste...), men den är (ännu) mer välskriven är både Överenskommelser och Betvingade och vete sjutton om inte sexscenerna är bättre också. Vad som kanske saknas är en riktig otäck bad guy, men det gör inte så mycket; De Skandalösa står stadigt på egna ben. Den är kanske en mer psykologisk romance, om man nu tvungen ska karaktärisera den. Som läsare blir man tidigt väldigt nyfiken på vad som egentligen hände, längre tillbaka i huvudpersonernas liv och hur det präglar dem senare.
Och precis som föregångarna; ingående research ligger bakom, Simona har jobbat hårt!

Promotion video:


Digitalt recensionsexemplar från Damm Förlag
--------------------
Adlibris
Bokus

måndag, juni 17, 2013

Stora Ljudbokspriset 2013- nomineringarna

Nomineringarna till Stora Ljudbokspriset 2013 har getts tillkänna.
De är (med motivering):
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz 
Författare och uppläsare Göran Rosenberg, Bonnier Audio
Juryn: Ett fantastiskt poetiskt och vackert språk. Det faktum att inläsaren är så väldigt nära texten gör ljudboken extra relevant och trovärdig. Inläsningen är lågmäld och bra vilket ger utrymme åt berättelsen. 
Ljudutdrag Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz 
Fallvatten 
Författare och uppläsare Mikael Niemi, Piratförlaget
Juryn: En bok som väcker starka känslor, mycket genom de ingående personbeskrivningarna. Mikael Niemi har ett trevligt sätt att läsa med en lagom stark norrländsk dialekt, vilket gör den extra övertygande. 
Ljudutdrag Fallvatten 
Jag ringer mina bröder 
Författare Jonas Hassen Khemiri, uppläsare Hamadi Khemiri, Bonnier Audio
Juryn: En fantastisk helhetsupplevelse, ovanligt hög närvaro och intensitet i inläsningen. Det blir en organisk lyssnarupplevelse där bok och ljud smälter ihop och skapar en helt ny dimension i ljudbokskategorin.
Ljudutdrag Jag ringer mina bröder
Ljudutdrag Jag ringer mina bröder 
Krimineller 
Författare Aino Trosell, uppläsare Marie Richardsson & Jacob Eklund, Storyside
Juryn: Väldigt annorlunda kriminalberättelser som överraskade positivt. Jakob Eklund ger en medryckande suggestiv tolkning av berättelsen om “paret i bilen” som blir riktigt obehaglig. Marie Richardson’s inläsning av prästen är vardagsrealistisk men ändå väldigt otäckt. 
Ljudutdrag Krimineller  
Little Bee 
Författare Chris Cleave, uppläsare Malena Laszlo, översättning Ulla Danielsson A Nice Noise
Juryn: En väldigt bra inläsning av Malena Lazlo. Boken ger en ny bild av flyktingpolitik utifrån flyktingarnas perspektiv. Resultatet är en realistisk och krävande ljudbok, som genom inläsarens naiva och unga röst ändå blir till en lättlyssnad ljudboksupplevelse. 
Ljudutdrag Little Bee  
När duvorna försvann 
Författare Sofi Oksanen, uppläsare Niklas Falk, översättning Janina Orlov, Bonnier Audio
Juryn: En riktigt bra bok man inte kan lägga ifrån sig. Utvecklingen går inte på förhand att klura ut med uppfriskande estniskt perspektiv på temat Andra världskriget. En otroligt suverän inläsning av Niklas Falk, nertonad men ändå med hög intensitet och energi. 
Ljudutdrag När duvorna försvann 
Torka aldrig tårar utan handskar, 1. Kärleken 
Författare och uppläsare Jonas Gardell, Norstedts
Juryn: En stark och viktig bok, Gardell gör en kärleksfull inläsning där rätt passager lyfts upp och ger bra trovärdighet till berättelsen. Han ger alla karaktärer en tydlig personlighet och en fin chans att få vara utan att döma dem. 
Ljudutdrag Torka aldrig tårar utan handskar Del1 Kärleken 

Jag har inte lyssnat på någon av dem och tyvärr finns bara Fallvatten på Elib, men den ska jag försöka få tid att lyssna på innan bokmässan.

tisdag, juni 04, 2013

Besvärjelser och beskydd av Maria FRIEDNER

Jag stötte på Maria Friedner för några år sedan på NaNoWriMos lokala svenska forum (NaNoWriMo är ett amerikanskt skriv-din-roman-på-en månad-koncept, under november varje år sitter tusentals skribenter världen över och försöker få ned 1667 ord per dag på en roman...kortfattat) och jag tycker det är extra roligt att Besvärjelser och Beskydd har NaNoWriMo-ursprung, Maria skrev den första version under en NaNo-månad för några år sedan. Alltså; en NaNo-roman som blivit utgiven!

Det var ett tag sedan jag läste Besvärjelser och beskydd, och glömde recensera, pga omständigheter som resor och besvärlig förkylning. Det är aldrig bra att vänta med en recension, man glömmer detaljerna. Men jag ska försöka.

Jag hade sanslöst kul när jag läste. I Mix förlags presentation står det "en blandning mellan Marian Keyes och Liftarens guide till galaxen. Den senare har jag inte läst, men jag kan ändå ana vad som menas.
Maria Friedner
foto:Minna Jonsson
Huvudpersonen Cecilia lever ett till synes bekymmersfritt "chicklit-aktigt" liv. Hon är omsvärmad och hennes fria tid ägnas åt karlar, sex, och mycket alkohol. Hon har svårt att binda sig och svårt att bli "riktigt" kär. På många sätt är hon en antihjälte, kanske inte direkt en karaktär man tycker om. Jag tycker det är ganska befriande. Dessutom brukar antihjältar vara män, det är kul att det är en kvinna.

Livet i sus och dus får sig en törn när hennes mormor, den enda hon egentligen älskar, försvinner. Och snart därefter får hon reda på att mormor var (är?) en fe. En fe komplett med trollspö (och där slutar likheterna med Harry Potter...). Dessutom är världen befolkad med många väsen hon endast trodde fanns i sagorna. Vättar, feér, till och med sexiga demoner...
Mormor är kidnappad, visar det sig, och Cecilia måste få tag i ett barn, som ska offras till vättarna, så att mormor blir fri. Ja, ni ser, Cecilias bekymmerslösa liv är över.

Även om berättelsen har ett driv och är spännande, så är det humorn och dråpligheterna jag ska minnas. Samt att typiskt nordiska sagoväsen får vara med i en svensk roman (jag är inte så bevandrad i svensk fantasy, det finns kanske fler exempel på detta, rätta mig om jag har fel...).
Jag ser ganska fler romaner om Cecilias öden och äventyr.

Adlibris
Bokus

Innan tuppen gal av Allan WILLNY

Prästen Allan Willny håller på att blåsa liv i den sk. själavårdsromanen. Det är en speciellt genre inom sk. kristen skönlitteratur, som med behållning kan läsas även av personer utanför den kyrkliga sfären, även om jag tror att genren hittar sina flesta läsare just där.
Den mest kända svenska själavårdsromanen är antagligen Bo Giertz´ (känd biskop i Göteborg, han företrädde Bertil Gärtner) Stengrunden.
Utomlands är genren christian fiction stor, speciellt i USA. Den är lite annorlunda och består ofta av en berättelse som slutar lyckligt (dvs huvudpersonen, som självklart levt ett struligt liv, blir frälst). Rätt så förutsägbart och tråkigt, enligt min mening. En bra själavårdsroman är annorlunda, speciellt om det "romantiska skimret", som ofta finns i christian fiction, skalas av, och karaktärerna blir mänskliga och sårbara.
Min stora favorit Susan Howatch har också skrivit en serie romaner om biskopar och präster inom engelska anglikanska kyrkan, som också skulle kunna kallas själavårdsromaner. Hennes berättelser är väldigt drivna och spännande, men scener där huvudpersonen, som hamnat i en svår kris, hamnar i själavård hos en klok (men inte felfri) präst/munk/biskop är ganska centrala och viktiga för hela dramat. Berättelsen förs framåt genom dem, eller läsaren får en förklaring på alla mysterier genom ett (ofta dramatiskt) själavårdssamtal i slutet av boken.

Allan Willny har inspirerats av detta "Susan Howatch"-upplägg i sin tredje roman Innan tuppen gal. Han gör även som Howatch ofta gör; berättar ur mer än en persons perspektiv.
Centralt står prästen Andreas, som till vardags arbetar som präst på Öland. I berättelsens nutid befinner sig Andreas på en lång retreat eftersom han drabbats av en kollaps och efterföljande sjukskrivning. På retreaten sitter han i själavård med retreatgårdens föreståndare och det är i de samtalen som man till slut får reda på vad det är som har hänt som gör att Andreas är där.
Berättelsen vävs samman med vad som har hänt de två andra huvudpersonerna, konstnären Lars och hans hustru Lena, goda vänner till Andreas och hans fru.
Som läsare förstår man snart att något tragiskt har hänt och det är väldigt svårt att lägga ifrån sig boken. Jag sträckläste, mer eller mindre. Jag har läst Allan Willnys två tidigare böcker med behållning, men det här är definitivt den bästa. I berättelsen varvas nutid och dåtid, och de olika personernas öde, på ett snyggt sätt, och samtidigt är det ett driv i berättelsen som gör att man läser vidare, eftersom man vill ha svar på den fråga man ställer sig i början; vad har hänt? Klassiskt tema, men det fungerar.

Adlibris
Bokus

onsdag, maj 22, 2013

Inferno av Dan BROWN

Det här är den första Dan Brown-boken jag läser, tidigare har jag bara sett filmerna Da Vinci-koden och Angels and Demons. Bra filmthrillers, även om Da Vinci-koden hade ett så ruskigt tempo att om man blinkade hängde man inte med. Senare lånade jag Da Vinci-koden för att läsa, men gav upp efter ett tag. Det funkade liksom inte när jag visste "hur det skulle gå".
Så där håller jag med Annika Koldenius, det var mest pinsamt att läsa eftersom prosan är dålig.
Dan Brown gör sig helt enkelt bättre på film.
Förutom kanske första gången man läser.

Likadant är det med Inferno. Jag tror den kommer att göra sig utmärkt som vass thriller på filmduken.
Robert Langdon (ser Tom Hanks framför mig) kastas rätt in i handlingen, jagas, får hjälp av en ung kvinna(som liksom i Da Vinci-koden givetvis inte är den man först tror) och ska rädda världen undan ett värre öde än Digerdöden.

I början av boken irriterade jag mig våldsamt över klichéer och dålig gestaltning, platta karaktärer... younameit. Bara det här med att Langdon vaknar upp på sjukhus och har amnesi får mig att sucka. Föga originellt, och rätt gammaldags.
Men snart lyckades jag släppa det och låta Dan Brown dra med mig i det höga tempot, alla cliffhangers (det kan han), bokens apokalyptiska tema, hänvisningarna till Dante (men jag tror det hade hjälpt om man "kunde sin Divina Commedia lite bättre"), Digerdöden, skildringarna av Florens, Venedig och Istanbul, att man aldrig riktigt vet vem som är vän eller fiende (förutom Langdon, förstås).

Visst är det en bladvändare, att det är ganska väl researchat (antar jag...) Dan Brown kan sitt hantverk, inget snack om saken. Men tempot är våldsamt högt och stundtals känns det som om huvudpersonerna mest springer från ställe till ställe, med fienden (?) i hälarna (och hittar alltid genvägar, hemliga dörrar etc. Känns lite... vet inte... gammalt. Får mig att tänka på Mästerdetektiven Blomqvist eller något).
Och rätt som det är stoppas allt upp eftersom Brown måste beskriva något i Florens, Venedig eller Istanbul. Det känns mest som om man läser en turistguide. Och sedan springer de vidare.
Sedan är jag lite tveksam över temat. Är detta är "vanlig" thriller eller en apokalyptisk/science fiction-thriller? Slutet är minst sagt... Ska inte säga mer. Inga spoilers.

Jag tycker det är märkligt att Brown är så STOR. Jag förnekar inte att det är ren och skär underhållningslitteratur (och att Brown skrattar hela vägen till banken). Han tar upp intressanta teman i historien, blandat med lite konst och litteratur. Att väva ihop det med spänning är inte alldeles enkelt, självklart. Men det är naturligtvis framgången med Da Vinci-koden som banar väg för uppföljarna. Och en lite udda huvudperson.
Det är helt okej litteratur för stranden/hängmattan/pendlarbussen etc. Inget fel i det. Jag har rätt så stor respekt för de som skriver/producerar underhållningslitteratur, så länge de är ärliga med att det är just vad de gör.
Jag tror inte alls att Dan Brown är galen, som recensenten i The Guardian skriver. Han är nog rätt smart, och kan anlita smarta rådgivare. Har inte så mycket litterär kvalitet att göra.

För visst är det så, prosan är inget vidare. Kan man koppla bort det och låta sig dras med är det okej. Men vet man att man som läsare inte kan det skulle jag inte rekommendera Inferno. Vänta till filmen kommer, skulle jag säga.



Jag har läst den engelska originalversionen.

Adlibris.
Bokus





torsdag, april 11, 2013

Books & Dreams

Jag fick ett recensionsexemplar av Books & Dreams för ett tag sedan och borde väl skriva något om den.


En del tycker det är ganska glassig, men jag tycker att den snarare skulle kunna kallas fräsch. Mycket färg och spännande layout. Det är kul som omväxling.
Innehållet är ganska varierande, författarintervjuer, boktips och så lite livsstil. Den är "lättare" till sin karaktär än tex Vi Läser (som jag också tycker om), men det tycker jag bara är bra. Lite olika stil på tidningarna är inte helt fel, annars konkurrerar de om precis samma sorts läsare.

Sedan spelar det givetvis roll vem som intervjuas; jag hoppade av iver när jag såg att min favoritförfattare Michael Connelly blivit intervjuad. Och då menar jag intervjuad på riktigt, dvs hemma-hos av en svensk journalist. Bra och intressant!

Jag har inte läst hela tidningen ännu. Det är en av tidningens styrkor, den är tjock. Det tar ett tag att läsa ut.

Hoppas Books & Dreams fortsätter att ha ett varierande innehåll. Synd bara att den inte finns i digitalformat (hoppas det kommer...). Jag som utlandsbosatt skulle aldrig teckna en prenumeration eftersom portot hit kostar mer än tidningen (nästan).

fredag, april 05, 2013

Kunskapskanalen i dag kl. 19

Jag har inte läst Maria Svelands nya bok Hatet (har faktiskt inte läst något av henne), men skulle vilja, så snart det är möjligt.

Men jag vill ändå rekommendera Kunskapskanalen ikväll kl. 19, där Sveland intervjuas av Birger Schlaug i En bok- en författare, som jag tror kommer att bli intressant, Birger brukar göra ett bra jobb som intervjuare och ämnet är som bekant hett.

Det brukar gå bra att se En bok- en författare i efterhand på nätet.



onsdag, februari 27, 2013

Inget blir läst

Jag läser dåligt just nu. Har just haft sportlov och varit i underbara Österrike, och då brukar jag hetsläsa, men inte i år. Jag har mest suttit och stickat och tittat på DVD. Och lyssnat på Harry Potter-ljudböcker. Harry Potter brukar var bra mot läsblockering.

Kanske beror det på att jag säkert har 100 böcker jag vill läsa. Dels de jag fick gratis på bokmässan som bloggambassadör i höstas, dels de som finns på läsplattan (massor!). Kanske beror det på Hungerspelen-trilogin, som försatte mig i läskoma, och den har jag nog inte lyckats ta mig ur. Måste få distans från den storyn, som så totalt fångade mig.

I dag har huvudvärken slått till, antagligen bihålorna, eftersom min förkylning inte riktigt vill ge med sig. Och då hjälper inte huvudvärkstabletter.

Så jag fortsätter att lyssna på ljudböcker (just nu Kristina Ohlssons Paradisoffer) och sticka. Och tvätta efter lovet.

Hur botar ni läsblockering (eller vad man nu ska kalla det; läskramp?)

torsdag, februari 14, 2013

Liten bokbloggarenkät

Hittade den här enkäten här, men den kommer ursprungligen härifrån
Jag har…
() ljugit i en recension för jag vet att förlaget/författaren läser recensionen.
(x) fått recensionsexemplar
( x) och inte skrivit om boken på bloggen
() sagt att jag inte har läst en bok jag har läst.
() sagt att jag har läst en bok, jag egentligen inte läst.
() tjänat något på min blogg
() fått elaka kommentarer.
(x) blivit stressad av att blogga.
(x) tänkt sluta blogga.
() hållit det hemligt att jag har en blogg.
(x) gjort saker IRL som jag inte hade fått göra utan bloggen.
(x) haft (har) andra bloggar.
() gjort min design på bloggen själv.
() betalat för något till bloggen.
(x) läst en speciell bok bara för bloggens skull.
(x) träffat en annan bokbloggare.

måndag, februari 11, 2013

Cirkeln av Mats STRANDBERG & Sara BERGMARK ELFGREN

Jag läste Cirkeln under jullovet, men "glömde" blogga om den. Anledningen är att jag direkt efteråt läste Hungerspelen-trilogin för första gången. Jag ska inte säga att Cirkeln bleknade i jämförelse, det är inte sant, men jag blev så tagen av Hungerspelen att jag bestämde mig för att vänta med Cirkeln.

Tills nu, tycker jag har lite distans.

För jag gillar verkligen Cirkeln. Jag gillar miljön, personerna, storyn. Den liknar inte något annat jag har läst.

Jag är inne i en ungdomsbokfas nu, efter att inte ha läst något på tjugo år (undantaget Harry Potter).

Det är kul att vuxnas fascination för ungdomsböcker, och speciellt sk YA (YoungAdult)/ Unga Vuxna/Crossover, eller vad man nu vill kalla det, uppmärksammas. Det diskuteras lite i Lundströms Bokradio.

Själv brukar jag skylla på att jag aldrig har blivit vuxen. Ungefär som Astrid Lindgren aldrig slutade leka och klättra i träd. Jag längtar INTE tillbaka till min ungdomstid, absolut inte, men jag längtar tillbaka till de där totalabsorberande lässtunderna, när allt runtomkring försvann och bara boken och dess värld fanns där (minns tex Sagan om Ringen och sommarradioföljetången Tordyvlen flyger i skymningen).

Cirkeln känner man igen sig i karaktärerna (jag tror alla kan hitta någon man känner igen sig i) och det är främst det som gör den så bra.


Mats Strandberg
Fotograf: Magnus Liam Karlsson

Sara Bergmark Elfgren 
Fotograf: Magnus Liam Karlsson





















-------------------------------------------------------------

Adlibris
Bokus

Torka aldrig tårar utan handskar Del 2-Sjukdomen av Jonas GARDELL

Så fort elvaåringen sätter sig i bilen måste just den CDn på. Queens Greatest Hits. Dottern dansade quickstep till Can't Stop me now på danstävlingen i lördags.
Jag är glad att de återupptäcker gamla godingar och inte endast lyssnar på allra nyaste.

Och så kommer den; Somebody To Love.

Och jag kan inte annat än tänka på Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.
Det går en tråd genom berättelsen: En önskan att hitta någon att älska, som älskar en tillbaka.

Det är svårt för vem som helst, och ännu svårare för en ung homosexuell man på 80-talet. Speciellt om man kommer från en liten ort i Värmland, från en familj och omgivning som är Jehovas vittnen eller från en konservativ fiskarby i Bohuslän.

Och Jonas Gardell skildrar det med skarp, glödande penna.
Jag har precis läst ut andra delen; Sjukdomen. Känslan är den samma som efter den första delen; sorg, ilska... och tacksamhet för att någon skildrar dessa unga mäns nästan bortglömda öde.

Efter att ha sett hela TV-serien kände jag mig lite tveksam; varför sänds filmatiseringen före det att alla böckerna kommit ut? Nu vet jag ju precis hur det går.
Men som alltid med filmatiseringar så innehåller böckerna mer. Också här. Läsaren får veta mer om karaktärerna, tex Reine som kommer från en fiskarby i Bohuslän. Han skildras nästan inte alls i TV-serien. Och Bengt, den unge lovande skådespelaren, som går från en succépremiär på teatern till att hänga sig i lamphaken, eftersom han just fått besked att han har HIV och inte ser någon annan väg ut.
Gardell låter persongalleriet ge läsaren en bred bild av gruppen vänner och hur olika de tänker och känner. Det gör att man känner med Bengt, som hela tiden är olyckligt kär och Benjamin, som vill leva i en monogamt förhållande med Rasmus, men som inte vågar erkänna för familjen att han är homosexuell (och lever i ett förhållande), och därmed mer eller mindre driver Rasmus att inleda sexuella relationer med andra.

Jag hoppas att jag får veta mer om de andra karaktärerna, tex Paul, i tredje delen.

Torka aldrig tårar utan handskar förblir något av det bästa jag har läst de senaste åren.
Fotograf: Thron Ullberg
-----------


Adlibris
Bokus

tisdag, januari 08, 2013

Hunger Games-trilogin av Suzanne COLLINS

Jag bara varnar; det här blir en lång recension.

Vad säger ni om att göra en mix av romerska gladiatorspel, klassisk grekisk myt, bisarra "reallife" dokussåpor som The Truman Show eller för den del Big  Brother, science fiction och så lite romantik med touch av Shakespeares Romeo och Julia? Och allt det i en YA (Young Adult)-roman, med efterföljande filmatisering?
Låter det som lite för mycket av det goda?
Ändå lyckas Suzanne Collins.

Under jullovet tittade jag och 11-årige sonen på filmversionen av Hunger Games och jag var totalt fast (sonen visste vad som skulle hända, han hade läst boken). Skaffade mig snabbt eboken av the Hunger Games och läste och läste och skaffade Catching Fire och Mockingjay och maratonläste.
Så där som det ska vara när det är riktigt, riktigt bra fiction. Man går in i den där lilla världen och efteråt, när det är slut, är det svårt att anpassa sig till verkligheten igen.

Filmversionen är ganska trogen boken, eftersom Collins var med och skrev manus. Det gjorde att det för en gångs skull var bra att se filmen först; när jag läste de efterföljande böckerna hade jag personernas utseenden tydliga framför mig vilket gjorde läsningen väldigt filmisk och levande.


I korthet, för den som inte känner till Hunger Games (Hungerspelen):
I denna dystopi har jorden drabbats av en icke beskriven katastrof och det som är kvar av Nordamerika kallas Panem och är en totalitär stat som styrs av Capitol, en lyxig stad någonstans i the Rockies, där invånarna lever i överflöd.
Övriga delar av Panem, tolv distrikt, är i princip slavstater som måste bidraga med olika råvaror, eller mat eller teknologi. De lever i fattigdom, utan teknologi, förutom den statliga TVn, och under förtryck.
Ungefär 75 år innan Hunger Games utspelar sig gjorde distrikten uppror mot Capitol, men upproret slogs ned. Som straff inrättades Hungerspelen. Ett slags gladiatorspel, som äger rum varje år i en gigantisk arena (komplett med berg, skogar och vattendrag, samt allehanda genmanipulerade äckliga djur som getingar med dödligt gift osv) med dolda TV-kameror och mikrofoner precis överallt, och allt styrs i kontrollrummet (lite som i filmen the Truman Show, bara det att deltagarna vet om att de är iakttagna). Där ska deltagarna kämpa mot varandra, och elementen, tills alla är döda, utom en; vinnaren.
Allt är stor show för invånarna i Capitol och deltagarna stylas och presenteras som hjältar (fast de inte kommit dit frivilligt). Sedan släpps de in i arenan för att ta kål på varandra. Groteskt i sin rätta mening.
Två deltagare från alla tolv distrikten, en pojke och en flicka, ålder 12-18. De kallas inte deltagare, utan tributes (bidrag) och väljs ut genom lottning.
Det är straffet för upproret många år tidigare, att regimen tvingar distrikten att lämna ut två ungdomar, till en säker död, samtidigt som även distrikten tvingas titta på "showen" på TV.
Om man kommer ihåg lite grekisk mytologi minns man Theseus och Minotauros. Kreta hade vunnit över Aten och vart nionde år tvingades Aten som straff skicka tribut i form av sju unga män och sju unga kvinnor, för att de skulle offras till monstret Minotauros, hälften människa hälften tjur. (Theseus dödar senare monstret, med hjälp av Adrianes nystan).
Alltså; för att förflytta sig snabbt från de gamla grekerna till de gamla romarna; det är bröd och skådespel som gäller. I alla fall för invånarna i Capitol.

Berättelsens huvudperson, Katniss, en sextonårig tjej, bor i distrikt 12, kolgruvedistriktet, och tar sin älskade lillasysters plats, när denna blir utsedd genom lottning, och reser till Capitol och Hungerspelen tillsammans med Peeta, det manliga "bidraget", en skolkamrat som hon inte direkt tycker om. Men de tvingas snart både lita på varandra och tycka om varandra (även om Peeta länge varit hemligt kär i Katniss).
Bakom sig lämnar hon sin förtvivlade syster Prim, som hon räddat från en säker död, modern som är psykiskt instabil efter att fadern dog i en gruvexplosion, och vännen Gale, som lovar ta hand om hennes familj,.

Katniss med sin pilbåge
Katniss har en del hemliga talanger som hon kommer att få nytta av i Hungerspelen. Bland annat har hon ofta tjuvjagat tillsammans med Gale, i skogarna runt 12. Dessutom är hon tjurig och kaxig, men lätt att tycka om för läsaren.

Katniss och Peeta, får en mentor, Haymitch, som vunnit för distrikt 12 nästan 25 år tidigare, men som är alkoholist och verkar värdelös vid första anblicken. Men karaktären Haymitch (bra gestaltad i filmen av Woody Harrelson) växer under berättelsens gång (är en av mina favoriter).

Motvilligt tar Katniss och Peeta del i den stora showen runt Hungerspelen, de stylas och intervjuas i TV-shower. Men efter viss träning är det blodigt allvar på arenan och det är då berättelsen får ordentlig fart och djup.

Resultatet av detta Hungerspel är att den gnista Katniss och Peetas ganska rebelliska medverkan startar ger upphov till en revolt i de förtryckta distrikten, något som skildras i del två och tre.

Del två och tre (man fattar tidigt att Katniss överlever, annars ingen del två och tre), Catching Fire (Fatta Eld) och Mockingjay (Revolt) är inte riktigt lika starka som första delen, även om del två ligger nära i intensitet. Mockingjay har lite för mycket krig och revolt för min smak, men får helt klart godkänt. Framför allt gillar jag att ingen i berättelsen är svartvit. Ingen är genomgod eller genomond (förutom Panems president Snow, men inte ens där kan man vara helt säkert på att han är 100% ond...).
Och så vill man ju veta hur det går. Vem kan Katniss egentligen lita på? Och hon har två män i sitt liv; vem väljer hon? För det är rejält romantiskt emellanåt, även om det aldrig går längre än en passionerad kyss. Jag tycker också att del två och tre är vuxnare böcker, mer våld och svårare ämnen att tackla (i alla fall för min 11-åring).
Men framför allt; en fantastisk berättelse om vänskap, förtroende, människovärdighet, hjältemod... Mycket starkt budskap mellan raderna, utan att författaren på något sätt "predikar". Man ställer sig många frågor. Är det rätt att hämnas? Är våld någon gång berättigat? Eller som Peeta, övertygad om att han kommer att dö under spelen, säger natten innan de ska in på arenan (där en av dem, om det bara är de två kvar, måste döda den andre):
"I want to die as myself. Does that make any sense? I don´t want them to change me in there. Turn me into some kind of monster that I´m not."

Men de orden avslutar jag recensionen av Hunger Games-trilogin, som varit en av de största läsupplevelserna på länge.

--------------------------------------

Johanna Koljonen skrev BRA om Hungerspelen-trilogin i DN för ett tag sedan.

---------------------------------------------------------------

Katniss (Jennifer Lawerence) och Gale (Liam Hemsworh) på tjuvjakt, innan allvaret börjar
Katniss(Jennifer Lawerence) och Peeta (Josh Hutcherson), stylade och klara för öppningsceremonin
Stylisten Cinna (Lenny Kravitz), en någorlunda nykter Haymitch (Woody Harrelson) och Peeta
Cinna försöker ingjuta mod i Katniss, som skakar av skräck innan hon ska in på arenan.

Och så den gripande slutscenen av Hungerspelen (ska inte säga vad Katniss och Peeta är på väg att göra...)


söndag, december 30, 2012

2012:s bästa

Jag har läst en hel del bra i år. Men några sticker ut.


  • Till Offer åt Molok av Åsa Larsson
    Hennes bästa hittills?
    Åsa Larsson väver ihop en modern historia (med Rebecka Martinsson givetvis) med en historisk, en fascinerande sådan från tiden då Kiruna var något av Sveriges Klondyke. För en sörlänning är det exotiskt och spännande. Hon faller alltså inte i deckarfällan; var och varannan deckarförfattare ska ju berätta två parallella historier nuförtiden, med varierande resultat. En bra författare och en god berättare kan hantera både klichéer och stereotyper och det blir bra ändå.
  • Innan Floden Tar Oss av Helena Thorfinn
    En roman inom subgenren bist litt (term myntad av Babel), dvs en som handlar om postkolonialism och problemen med internationellt bistånd till fattiga länder.
    Som fd "expat" känner jag igen mig och tycker Helena Thorfinn skildrar kulturkrockar, biståndets baksidor och korruption, fattigas förhållanden och människors kamp att överleva på en bra sätt.
  • Liberty av Jakob Ejersbo
    Hör också till bist litt- litteraturen. Danske Ejersbo avled innan boken hamnade i bokhandeln. En ordentlig tegelsten, längden var ett hinder för mig emellanåt, men den har verkligen växt i efterhand. (Men jag tror att den kanske hade vunnit på att ha blivit uppdelad i två delar).
    Jag tänker fortfarande på den emellanåt och skulle kunna tänka mig att läsa om den, för att ta in allt.
    En mustig berättelse ur två tonåringarnas synvinkel, danske Christian, medföljande barn till en man som är biståndsarbetare i Tanzania, och tanzaniske Marcus, som blir vänner. Men deras vänskap ställs på hårda prov på grund av deras olikheter, främst att Christian är rik och alltid kan lägga benen på ryggen och åka hem till Danmark, och Marcus som är fattig och inte kan ändra på sitt liv så speciellt mycket, hur han än sliter.
  • Betvingade av Simona Ahrnstedt
    Simona har gjort det igen. Skapat en romance som får en att sträckläsa, samtidigt som hon lyckas skapa en intrig som är ganska olik debutromanens. Förutom att allt kretsar runt samma slott.
  • Torka aldrig tårar utan handskar Del 1 Kärleken av Jonas Gardell.
    Vi är många som har läst och gråtit. Eller sett TV-serien och gråtit. Eller lyssnat på Jonas på bokmässan och gråtit i kapp, tillsammans med Jonas.
    Tidigt åttiotal. Gayrörelsen ligger lite i sin linda. Det är fortfarande svårt att "komma ut ur garderoben", för att använda en ganska sliten kliché. Men de som vågar frigöra sig drabbas snart av något skrämmande. Sjukdomen. Kallas bögpesten. Eller Guds straff.
    AIDS.
    Jonas Gardell berättar som bara han kan, som om Gud har satt honom på jorden bara för att berätta just den här berättelsen.
    Del 2 kommer i februari.
    Jag tvekar inte att säga att detta var den bok som berörde mig mest år 2012.
  • Dandy av Jan Guillou
    Jag gillade Brobyggarna, men förvånas ändå över att Guillou lyckas vända blad rätt så radikalt och skildra relationen mellan två homosexuella män i England i början av 1900-talet på ett trovärdigt, och läsvärt, sätt.
  • The Casual Vacancy av JK Rowlings
    Rowlings bevisar att hon kan skriva annat än barn och ungdomsböcker, även om det är ungdomsskildringarna i denna roman, som handlar mycket om klassfrågor och sociala problem i dagens England, som fastnar mest. 
Jag ser fram emot läsåret 2013


---------------------------