onsdag, april 13, 2011

Hjärtblad av Aino TROSELL

Hjärtblad, berättelsen om dalkullan Hulda, kan väl sägas var skriven lite i samma andra som Allt som återstår, som jag recenserade alldeles nyss.
Men Hjärtblad är ljusare till sin karaktär, förutom ett tag i slutet, och under korta episoder mitt i romanen. Men jag tycker inte synd om Hulda på samma sätt som jag tycker synd om Emma i Allt som återstår. Visst tycker man det är synd att Hulda aldrig riktigt får uppleva kärleken, men i stället är hon fri, nästan hela berättelsen igenom.
Läsaren lever med där på fäboden, under vandringen och under tiden i Stockholm, gläds åt hennes sätt att ta i tu med saker, ung som hon är.
Hulda är stark och handlingskraftig nästan hela boken igenom. Allt hon inte riktigt orkar i slutet passar inte riktigt in i hennes karaktär, men... Aino Trosell är förlåten; det här är en fantastisk berättelse.

Romanens Hulda är barn när romanen börjar och vuxen kvinna när den slutar. Hon ger sig som tonåring ut som vandringskulla, som så många andra, men hamnar i tjänst hos en fin familj i Stockholm i stället för att gå från by till by och sälja varor, som hennes jämnåriga vänner. I Stockholm förändras hennes liv totalt.

Jag lyssnade på Hjärtblad, men tror att det kanske är bättre att läsa romanen. Den är lång och Trosell är ibland alltför detaljerad. Det är svårt att skumma och bläddra vidare i en ljudbok om det blir för tradigt.
Samtidigt är det lite detaljerna som gör romanen. Man lever sig verkligen in i det tuffa vardagslivet där i Dalarna för nästan 150 år sedan.

Jag har läst mycket av Aino Trosell, men den här romanen är definitivt den bästa hittills.

Bokus

Allt som återstår av Elin BOARDY

Den har stått i bokhyllan ett tag, väntat på att bli läst. Äntligen blev det av.
Det är sällan man får tag i en bok som handlar om ens hembygd, nästan ens hembygd i alla fall. Orust känns lite som hemma, uppväxt som jag är på fastlandssidan i Ödsmål. Från vår stuga ser vi Orust varje gång vi tittar ut genom köksfönstret.

Där på andra sidan; Orust

"Kvinnoskildring från västkusten skakad ur en norrländsk kappa" har Expressens recensent skrivit.
Det ligger något i det. Mycket fattigdom, slit och elände. Lite kärlek och lust däremellan. Men boken blir sorgligare så längre det lider. Jag avslutade boken med en klump i halsen. Inte riktigt den sortens bok jag behövde, just då. Det kan vara så där ibland.
Men man kan inte alltid läsa glada chicklit och spännande deckare.

Jag har mina rötter i det där eländet. Så långt tillbaka i tiden är det inte. Mina förfäder har också haft det så där slitsamt.
Jag skulle definitivt kunna skriva om det också, någon gång i framtiden.

När jag får tag i en debutantbok är jag alltid intresserad av hur den inleds. Vad är det i inledningen som fångade förlaget, som gjorde att boken gick igenom första gallringen, och andra, och tredje.... ?
I Elins fall är det definitivt språket. Där ligger definitivt tyngden. Och karaktärerna. Så vill du ha vackert språk, gripande karaktärer och en stor dos elände ska du läsa Allt som återstår.